Kalenderjäveln
Ja, det är så. Jag ger upp. Jag kommer inte på fler bra historier. Ajm sörrij!
Lucka 12
(Ja, jag glömde igår.)
Dagens bekännelse: Jag tränade två gånger.
Jag var taggad.
Jag tappade tagget.
Jag är en dåligt människa.
Usel.
Dagens blogg går till Heja Abbe.
Den skrivs av pappan till en liten kille med medfött hjärtfel.
Han skriver på ett underbart och välformulerat sätt. Till exempel kan ni läsa detta inlägget och känna kärleken i varje ord.
Så fint.
Läsvärd!
Dagens bekännelse: Jag tränade två gånger.
Jag var taggad.
Jag tappade tagget.
Jag är en dåligt människa.
Usel.
Dagens blogg går till Heja Abbe.
Den skrivs av pappan till en liten kille med medfött hjärtfel.
Han skriver på ett underbart och välformulerat sätt. Till exempel kan ni läsa detta inlägget och känna kärleken i varje ord.
Så fint.
Läsvärd!
Lucka 11
Kalenderjävel!
Dagens bekännelse: Ibland tror jag att jag är Hulken.
För ganska många år sen brukade jag åka lastbil med en vän. Vi körde upp till Stockholm och lastade av frukt och grönt, sen åkte vi hem igen.
En av dessa många åkningar hade vi stannat till på ett ställe där vi skulle lasta och Sven (som vännen heter) höll på att köra av grejerna med en truck. Jag tittade på.
Han körde in och ut, in och ut, in och ut (typiskt killar Iii knoow).
När jag stått där och tittat ett tag kom han körandes med en pall full av lådor med paprika.
Jag såg hur lådorna började tippa och av ren reflex tyckte jag att jag skulle rädda skiten och ställde mej framför och skulle ta emot med händerna.
Pang! sa det.
Sen låg jag på golvet med 8359703834 paprikor runt mej (och på mej). Jag hade inte en chans!
Sven kom springandes, han stannade, han tittade, jag skrattade, han tittade, sen sa han:
-Du är sjuk i huvudet! Hade det varit bananer hade du varit död.
Vad lärde vi oss nu av detta då?
Svar:
Linn är inte stark som en oxe och bananer är farliga för hälsan.
Dagens blogg går till tre sjuka killar som har heelt sjuk humor. Jag skrattar högt nästan varje gång jag läser där.
Här har ni den.
Dagens bekännelse: Ibland tror jag att jag är Hulken.
För ganska många år sen brukade jag åka lastbil med en vän. Vi körde upp till Stockholm och lastade av frukt och grönt, sen åkte vi hem igen.
En av dessa många åkningar hade vi stannat till på ett ställe där vi skulle lasta och Sven (som vännen heter) höll på att köra av grejerna med en truck. Jag tittade på.
Han körde in och ut, in och ut, in och ut (typiskt killar Iii knoow).
När jag stått där och tittat ett tag kom han körandes med en pall full av lådor med paprika.
Jag såg hur lådorna började tippa och av ren reflex tyckte jag att jag skulle rädda skiten och ställde mej framför och skulle ta emot med händerna.
Pang! sa det.
Sen låg jag på golvet med 8359703834 paprikor runt mej (och på mej). Jag hade inte en chans!
Sven kom springandes, han stannade, han tittade, jag skrattade, han tittade, sen sa han:
-Du är sjuk i huvudet! Hade det varit bananer hade du varit död.
Vad lärde vi oss nu av detta då?
Svar:
Linn är inte stark som en oxe och bananer är farliga för hälsan.
Dagens blogg går till tre sjuka killar som har heelt sjuk humor. Jag skrattar högt nästan varje gång jag läser där.
Här har ni den.
Lucka 10
Dagens bekännelse: Jag kastade en gång min tv i golvet.
För några år sen köpte jag en tv på avbetalning på tolv månader.
Lagom till när tvn var färdigbetald fick jag en ny tvbänk av min granne som hon hade tröttnat på. Najs tyckte jag.
Nu ska ni inte tro att det var en snygg platt-tv jag hade. Nej då, det var en sån där klump ni vet.
Grannen frågade om hon skulle hjälpa mej upp med bänken och få över tvn. Nej för fan, det fixar jag.
Jag kom upp i lägenheten, fick över tvn och började rulla runt den där bänken i vardagsrummet för att hitta en bra plats.
Det gjorde jag inte. Så jag flyttade tillbaka den på den gamla.
Nu hade jag alltså flyttat den här tv-jäveln, som nog vägde ett ton minst, fram och tillbaka och kände mej ganska mör i armarna.
Jag har väl berättat att mitt mellan-namn är "beslutsångest"?
Självklart ångrade jag mej igen. Bar tillbaka skiten till den nya bänken och började rulla runt igen.
Till slut hittade jag en bra plats och ställde den där.
Plötsligt ser jag hur tvn börjar tippa framåt. Jag bara tittade. Crash boom bang.
När tvn landade i golvet, med rutan neråt, lät det ungefär som att sitta mitt i kriget i mellanöstern (jag gissar). Jag tittade fortfarande.
Ungefär en halv minut efter den landat började den låta väldigt märkligt, ungefär som att den skulle sprängas i luften. Jag övervägde att kasta mej bakom soffan för att ta skydd, men stod i stället kvar och tittade.
När jag kände att jag hade tittat klart gick lugnt bort och satte mej i soffan, lyfte telefonen, slog numret till min gamla chef.
Linn: Hej det är Linn! Ehm.. Jo..
P: Vad har du nu gjort?
Linn: Jo, det är såhär att jag.. ehm.. råkade nyss.. eh.. tappa min tv i golvet.
P: Den som du precis har betalt färdigt?
Linn: Mmm..
P: Suck!! Kom in så får vi fixa något.
Ja, jag hade ju köpt tvn hos honom. Han var inte förvånad. Jag undrar fortfarande vad han menade med att inte bli det.
Ok, nu fick jag ju köpt en jävligt snygg LCD istället, så det var väl lite tur i oturen kanske.
Dagens bloggtips går till ännu en på 1000 apor.
Och det är praktikant-Amanda.
Jag tycker att hon skriver på ett charmigt sätt. Hon verkar vara ödmjuk samtidigt som hon har skön humor.
Lucka 9
Dagens bekännelse (denna sitter långt inne): Jag har fortfarande en sida på Lunarstorm.
Jo, det är sant.
Varje gång jag loggar in där är jag lite rädd. Rädd för att någon ska se mej. Jag drar ner alla persienner och släcker alla lampor. Om jag hade en större garderob så skulle jag sätta mej där inne, där ingen kunde se mej.
När jag trycker på "logga in" undrar jag om polisen ska knacka på dörren och häkta mej med anledning av pedofili.
Jag frågar också mej själv om jag är den enda som är över 12 som finns med där.
Varför har jag då kvar min sida? Jo, det ska jag berätta för er.
För att det finns en del bloggar där inne som jag följer och för att kunna läsa dom måste jag vara registrerad.
Så om jag någon gång hamnar i fängelse, då kan ni väl berätta detta för polisen? Och alla andra också för den delen.
Linn är inte pedofil!
Dagen blogg då?
Ja, hör ni. Eftersom jag redan gjort slut på dom som jag tycker är bra så får det bli en som jag tycker är halvbra. Jag kan tycka att den är lite väl snurrig och konstnärlig ibland.
Nu har ni säkert redan klurat ut att jag pratar om Carolina Gynning.
Lagom läsvärd.
Jo, det är sant.
Varje gång jag loggar in där är jag lite rädd. Rädd för att någon ska se mej. Jag drar ner alla persienner och släcker alla lampor. Om jag hade en större garderob så skulle jag sätta mej där inne, där ingen kunde se mej.
När jag trycker på "logga in" undrar jag om polisen ska knacka på dörren och häkta mej med anledning av pedofili.
Jag frågar också mej själv om jag är den enda som är över 12 som finns med där.
Varför har jag då kvar min sida? Jo, det ska jag berätta för er.
För att det finns en del bloggar där inne som jag följer och för att kunna läsa dom måste jag vara registrerad.
Så om jag någon gång hamnar i fängelse, då kan ni väl berätta detta för polisen? Och alla andra också för den delen.
Linn är inte pedofil!
Dagen blogg då?
Ja, hör ni. Eftersom jag redan gjort slut på dom som jag tycker är bra så får det bli en som jag tycker är halvbra. Jag kan tycka att den är lite väl snurrig och konstnärlig ibland.
Nu har ni säkert redan klurat ut att jag pratar om Carolina Gynning.
Lagom läsvärd.
Lucka 6, 7 och 8
Ja, då var det avklarat. Bara bloggtips kvar.
Två av dessa bloggar behöver egentligen inte någon länk, men eftersom det är två av min favvobloggar och jag läser dom varje dag, så tycker jag att dom förtjänar att vara med här ändå. Alex och Calle Schulman.
Jag känner inte att det behövs någon vidare information här.
Tredje och sista bloggen för idag blir den här.
Detta är inte en blogg jag läser dagligen, men dom gångerna jag går in tycker jag att hon verkar ha skön humor och hon skriver på ett bra sätt.
Läsvärda bloggar!
Två av dessa bloggar behöver egentligen inte någon länk, men eftersom det är två av min favvobloggar och jag läser dom varje dag, så tycker jag att dom förtjänar att vara med här ändå. Alex och Calle Schulman.
Jag känner inte att det behövs någon vidare information här.
Tredje och sista bloggen för idag blir den här.
Detta är inte en blogg jag läser dagligen, men dom gångerna jag går in tycker jag att hon verkar ha skön humor och hon skriver på ett bra sätt.
Läsvärda bloggar!
Lucka 8
Jaha ja, nu börjar det bli svårt.
Men vi kör.
Bekännelse numero tres: Jag har sovit i en trappuppgång.
Detta är en av mina och Sandras många sjuka kvällar.
Jag minns inte riktigt den här kvällen, men vi var iallafall jävligt fulla och av någon anledning kunde vi inte ta oss från stan och hem.
Vi satt på golvet (varför inte på en bänk?) på Knutpunkten och funderade på hur vi skulle lösa vårt lilla dilemma, när dörrarna till färjorna plötsligt öppnades. En massa folk gick förbi oss och tittade undrande, men i vårt berusade tillstånd brydde vi oss inte speciellt mycket. Om jag får gissa, så skrattade vi nog mest.
Hur som så fanns det några killar (minns inte hur många) i den här skaran av folk, som stannade vid oss och började prata. Vi berättade att vi inte kunde komma hem och killarna sa att dom skulle lösa det.
Jo visst fan löste dom det. Fram rullade en limousin. Vi satte oss i limousinen och åkte hem.
Jag minns inte om Sandra hade gjort av med sin nyklar eller bara glömt att ta med dom ut, men i hennes väska fanns dom inte iallafall.
Hon bodde då med Fredrik och han var inte hemma. Såklart.
Några skratt och kluringar senare kom Sandra på att hon kunde ju klättra upp på grannens balkong och väcka honom så han kunde öppna för oss.
Sagt och gjort.
Väl inne i trappen insåg vi att det inte var till någon större hjälp, eftersom vi fortfarande inte kom in i lägenheten.
Varför vi inte nu bara tog vårt pick och pack och gick hem till mej istället, det kan jag inte svara på. Vi tog istället såna där påsar man har och källsorterar sopor i och la under våra osmarta huvud och somnade på plats.
En stund senare (oklart hur lång) vaknade vi av att Fedde undrade vad fan vi sysslade med. VI SOV! Jävligt skönt också tydligen, eftersom han fick dra oss in i fötterna.
Men vi kör.
Bekännelse numero tres: Jag har sovit i en trappuppgång.
Detta är en av mina och Sandras många sjuka kvällar.
Jag minns inte riktigt den här kvällen, men vi var iallafall jävligt fulla och av någon anledning kunde vi inte ta oss från stan och hem.
Vi satt på golvet (varför inte på en bänk?) på Knutpunkten och funderade på hur vi skulle lösa vårt lilla dilemma, när dörrarna till färjorna plötsligt öppnades. En massa folk gick förbi oss och tittade undrande, men i vårt berusade tillstånd brydde vi oss inte speciellt mycket. Om jag får gissa, så skrattade vi nog mest.
Hur som så fanns det några killar (minns inte hur många) i den här skaran av folk, som stannade vid oss och började prata. Vi berättade att vi inte kunde komma hem och killarna sa att dom skulle lösa det.
Jo visst fan löste dom det. Fram rullade en limousin. Vi satte oss i limousinen och åkte hem.
Jag minns inte om Sandra hade gjort av med sin nyklar eller bara glömt att ta med dom ut, men i hennes väska fanns dom inte iallafall.
Hon bodde då med Fredrik och han var inte hemma. Såklart.
Några skratt och kluringar senare kom Sandra på att hon kunde ju klättra upp på grannens balkong och väcka honom så han kunde öppna för oss.
Sagt och gjort.
Väl inne i trappen insåg vi att det inte var till någon större hjälp, eftersom vi fortfarande inte kom in i lägenheten.
Varför vi inte nu bara tog vårt pick och pack och gick hem till mej istället, det kan jag inte svara på. Vi tog istället såna där påsar man har och källsorterar sopor i och la under våra osmarta huvud och somnade på plats.
En stund senare (oklart hur lång) vaknade vi av att Fedde undrade vad fan vi sysslade med. VI SOV! Jävligt skönt också tydligen, eftersom han fick dra oss in i fötterna.
Lucka 7
Bekännelse nummer två denna dag: Jag har krockat. Med ett stort jävla stängsel.
Oj, detta var längesen.
Anneli, Anna, jag och en till cruisade runt i en bil som Anneli lånat av sin granne.
Någon gång under resan tyckte Anneli att vi hade lite tråkigt, så hon bestämde sej för att vi skulle prova på hur det kändes att dö.
Hon började skratta som en häxa och säga "mohahahaha nu ska ni dö era jävlar" om och om igen, samtidigt som hon gasade på allt vad hon kunde.
Vi färdades på en lång raksträcka, så vi hann komma upp i ganska hög hastighet innan Anneli skrek "HÅLL KÄFTEN, VI KROCKAR!!!!".
Alla våra hysteriska skratt tystnade snabbt och Anneli kastade sej på bromsen.
Vi kasade nog minst 200-300 meter innan vi stannade med en smäll.
Jag öppnade ögonen för att slås av en känsla av att sitta i fängelse. Över hela bilen låg ett stort jävla stängsel som vi åkt rakt genom.
Samtidigt som Anna började springa ut på åkern för att rymma och Anneli förvandlades till Hulken och lyfte bort hela stängslet från bilen, låg jag dubbel på marken och höll på att omkomma av skratt.
Det var inte en millimeter på hela bilen som inte var repad. Till och med framrutan var så repad att man knappt såg ut genom den.
Vi körde snabbt därifrån och trodde sen att vi var förföljda och att vi skulle hamna i fängelset på livstid. Securitas körde nämligen förbi oss.
Senare framåt morgonen hade vi joinat med ett gäng killar som vi kände, som heller inte hade något bättre för sej än att cruisa runt i en bil.
Anneli hade helt klart förträngt att vi redan hade totalkvaddat bilen vi satt i, och började tävla med killarna i andra bilen.
En av killarna hade förflyttat sej till vår bil och satt och berättade för Anneli hur hon skulle köra för att hinna före dom andra.
"Kör över gräset, kör över gräset" skrek han.
Anneli körde över gräset. Eller ja, hon försökte iallafall. För innan själva gräsmattan började var det ett jävla dike.
PANG!!!! Sa det och vi stod väldigt stilla. Insåg att vi hade krockat igen, två gånger på samma natt.
Hela högra framsidan av bilen var helt intryckt. Vi körde in på en mack och försökte rätta till, utan större framgång.
Jag är glad att jag slapp vara med när grannen såg sin bil!
Oj, detta var längesen.
Anneli, Anna, jag och en till cruisade runt i en bil som Anneli lånat av sin granne.
Någon gång under resan tyckte Anneli att vi hade lite tråkigt, så hon bestämde sej för att vi skulle prova på hur det kändes att dö.
Hon började skratta som en häxa och säga "mohahahaha nu ska ni dö era jävlar" om och om igen, samtidigt som hon gasade på allt vad hon kunde.
Vi färdades på en lång raksträcka, så vi hann komma upp i ganska hög hastighet innan Anneli skrek "HÅLL KÄFTEN, VI KROCKAR!!!!".
Alla våra hysteriska skratt tystnade snabbt och Anneli kastade sej på bromsen.
Vi kasade nog minst 200-300 meter innan vi stannade med en smäll.
Jag öppnade ögonen för att slås av en känsla av att sitta i fängelse. Över hela bilen låg ett stort jävla stängsel som vi åkt rakt genom.
Samtidigt som Anna började springa ut på åkern för att rymma och Anneli förvandlades till Hulken och lyfte bort hela stängslet från bilen, låg jag dubbel på marken och höll på att omkomma av skratt.
Det var inte en millimeter på hela bilen som inte var repad. Till och med framrutan var så repad att man knappt såg ut genom den.
Vi körde snabbt därifrån och trodde sen att vi var förföljda och att vi skulle hamna i fängelset på livstid. Securitas körde nämligen förbi oss.
Senare framåt morgonen hade vi joinat med ett gäng killar som vi kände, som heller inte hade något bättre för sej än att cruisa runt i en bil.
Anneli hade helt klart förträngt att vi redan hade totalkvaddat bilen vi satt i, och började tävla med killarna i andra bilen.
En av killarna hade förflyttat sej till vår bil och satt och berättade för Anneli hur hon skulle köra för att hinna före dom andra.
"Kör över gräset, kör över gräset" skrek han.
Anneli körde över gräset. Eller ja, hon försökte iallafall. För innan själva gräsmattan började var det ett jävla dike.
PANG!!!! Sa det och vi stod väldigt stilla. Insåg att vi hade krockat igen, två gånger på samma natt.
Hela högra framsidan av bilen var helt intryckt. Vi körde in på en mack och försökte rätta till, utan större framgång.
Jag är glad att jag slapp vara med när grannen såg sin bil!
Lucka 6
Eftersom jag varit lite dålig på att skriva fylleblogg, så blev det inga luckor i helgen. Men nu jävlar. Ungefär som när man var liten och fick öppna flera på samma dag. Vilken lycka.
Dagens bekännelse numero uno: Jag ska gifta mej med Enrique Iglesias.
Frågar du mina vänner vem min man är så svarar dom snabbt Enrique, därför är jag säker på att det inte är inbillning.
Alla låtar och texter är skrivna direkt till mej.
Han brukar sitta nere vid fotänden på min säng och sjunga Hero för mej.
Flera gånger har han friat, men jag är lite osäker. Skulle jag orka med att han flänger runt på turnéer? Skulle jag klara av alla fans? Skulle jag klara av att han spelar in videos med andra snygga tjejer?
Det är några av dom frågor jag måste ställa till mej själv innan jag tar ett beslut.
Men vi älskar varandra, jag och Enrique.
Ser nu tatueringen på hans bröst? 
Så glad blir han varje dag när han vaknar vid
min sida.
Lucka 5 - take two
Dagens bekännelse: Jag har stulit min kompis mammas cykel.
Eller nja, stulit och stulit.
Jag brukade få låna hennes cykel när jag var sen till bussen eller så.
Denna gången frågade jag inte, utan bara tog den. Mest för att hon inte var hemma.
Senare på dagen satt jag på bussen, på väg hem, och till slut var vi framme vid den hållplats jag skulle gå av vid.
Jag gick av och började min vandring hemåt. Efter halva vägen kom jag på: CYKELN!
Snällt fick jag vända och gå tillbaka för att inse att, den var inte där! Någon jävel hade tagit den.
Den enda gången jag lånade den utan att fråga, och den blir stulen.
Jag vågade inte berätta, utan höll mej så osynlig som möjligt för hela deras familj ett litet tag framöver. Och sen gick bara tiden utan att det blev sagt liksom.
Jag har fortfarande inte berättat att det var jag som tog cykeln. Jag vågar inte. Nu har det ju gått ungefär 15 år, men nej, jag vågar inte.
Tänk om dom läser detta då? Tänker ni.
Ja, tanken har slagit mej (som en käftsmäll).
Förlåt! Kan vi på något sätt försöka glömma detta och inte ta upp det fler gånger? Ska jag köpa en ny cykel? Ska jag stjäla en ny cykel? Finns det någon ni vill ha undanröjd? Bara säg vad jag kan göra för att detta ska bli ett minne blott.
Förlåt!
Eller nja, stulit och stulit.
Jag brukade få låna hennes cykel när jag var sen till bussen eller så.
Denna gången frågade jag inte, utan bara tog den. Mest för att hon inte var hemma.
Senare på dagen satt jag på bussen, på väg hem, och till slut var vi framme vid den hållplats jag skulle gå av vid.
Jag gick av och började min vandring hemåt. Efter halva vägen kom jag på: CYKELN!
Snällt fick jag vända och gå tillbaka för att inse att, den var inte där! Någon jävel hade tagit den.
Den enda gången jag lånade den utan att fråga, och den blir stulen.
Jag vågade inte berätta, utan höll mej så osynlig som möjligt för hela deras familj ett litet tag framöver. Och sen gick bara tiden utan att det blev sagt liksom.
Jag har fortfarande inte berättat att det var jag som tog cykeln. Jag vågar inte. Nu har det ju gått ungefär 15 år, men nej, jag vågar inte.
Tänk om dom läser detta då? Tänker ni.
Ja, tanken har slagit mej (som en käftsmäll).
Förlåt! Kan vi på något sätt försöka glömma detta och inte ta upp det fler gånger? Ska jag köpa en ny cykel? Ska jag stjäla en ny cykel? Finns det någon ni vill ha undanröjd? Bara säg vad jag kan göra för att detta ska bli ett minne blott.
Förlåt!
Lucka 5
DRA ÅT HELVETE!!
Jag skrev. Råkade trycka på något. Allt försvann. Återkommer. Ska bara ta livet av mej.
Jag skrev. Råkade trycka på något. Allt försvann. Återkommer. Ska bara ta livet av mej.
Lucka 4
Mm, nu börjar historierna ta slut och det är inte skitlätt att komma på heller. Men jag ska göra detta. Jag kan komma på, jag är inte glömsk.
Dagens bekännselse: Jag har gjort inbrott. I min egen lägenhet.
Detta var inte alls längesen, två-tre månader sen bara.
Jag skulle som vanligt ha en lugn hemmalördag, när Daniel och Nisse tvingade mej att fixa till mej och komma hem till Nisse för förfest.
Jag gjorde det.
Jag blev full.
Vi gick till puben.
Jag blev ännu fullare.
Dom andra ville på efterfest.
Jag ville till stan.
Jag åkte till stan.
Jag hamnade i apstadiet.
Därifrån kan vi ta det.
När jag satt i svarttaxin hem skulle jag leta efter något i min väska. Och när rotade runt där nere i oändligheten, så la jag märke till att mina nycklar inte fanns där.
I panik ringde jag till Daniel och undrade om han hade sett dom, för jag mindes att jag sist såg dom på golvet hemma hos Nisse och Nisse ville inte svara när jag ringde för att fråga. Klockan halv sex på morgonen. But why? Undrade jag.
Daniel gjorde iallafall ett försök till att vara en snäll människa och erbjöd mej att sova hos honom.
Sagt och gjort.
När vi kom dit tittade jag på hans stenhårda skinnsoffa, sen tittade jag på honom och frågade om jag skulle sova där. Jag slapp, han sov där.
Eftersom jag hade min hund i tankarna var jag tvungen att ställa klockan ganska tidigt, för att ta mej upp och lösa det här med nycklarna.
Klockan nio vaknade jag och började ringa runt.
Först till vaktmästaren, som självklart inte svarade. Det var ju faktiskt söndag.
Sen till min kompis mamma, som då bodde två våningar under mej. När jag pratade med henne lät det ungefär såhär:
Linn: Hej! Hur är det?
Stina: Jo, det är bra. Hur är det själv?
Daniel från soffan: Bara bra fan.
Linn: Vad gör du?
Stina: Inget speciellt, äter frukost.
Daniel: Jaa, jag ligger här i soffan. Ööh!
Jag undrar vem fan Daniel pratar med, men skiter i honom då jag vill komma in i mitt hem.
Linn: Jag har gjort av med mina nycklar, har du Görans (vaktmästaren) privata nummer?
Stina: Ja det har jag, men han är bortrest.
Daniel: Vem fan är Göran?
Linn: HÅLL KÄFTEN DIN IDIOT, JAG PRATAR INTE MED DEJ.
Daniel: Oj nähä. Hahahaha.
Sen skrattade vi i en kvart och jag och Stina kom överens om att hon skulle komma och hämta mej, så vi kunde försöka lösa mitt lilla dilemma på något sätt.
När jag kom hem och stod utanför min lägenhet, var plötsligt halva grannskapet involverade i det här och den ena hade med sej hammare och den andra en kofot.
Till slut fick vi upp fönstret och jag lyckades klättra in. Samtidigt som smidiga jag hävde mej in genom fönstret, var den en man som var ute med sin hund nere på gräset. Han tittade väldigt suspekt, jag trodde nästan han skulle ringa polisen. Det kunde blivit lite pinsamt.
Jag och Daniel. Jo, vi är normala. Vi är inte från Åstorp!
För övrigt kan jag berätta att jag några veckor senare glömde mina nycklar hos några vänner som då bodde långt bort in the middle of nowhere, och fick ännu en gång göra inbrott i mitt eget hem.
Dagens blogg blir Spiderchick.
Jag hittade hennes blogg här om dagen när Egoina länkade till henne.
Bloggen är en vardagsblogg om allt och inget och hon skriver på ett riktigt roligt sätt. Ja, hon också.
Dagens bekännselse: Jag har gjort inbrott. I min egen lägenhet.
Detta var inte alls längesen, två-tre månader sen bara.
Jag skulle som vanligt ha en lugn hemmalördag, när Daniel och Nisse tvingade mej att fixa till mej och komma hem till Nisse för förfest.
Jag gjorde det.
Jag blev full.
Vi gick till puben.
Jag blev ännu fullare.
Dom andra ville på efterfest.
Jag ville till stan.
Jag åkte till stan.
Jag hamnade i apstadiet.
Därifrån kan vi ta det.
När jag satt i svarttaxin hem skulle jag leta efter något i min väska. Och när rotade runt där nere i oändligheten, så la jag märke till att mina nycklar inte fanns där.
I panik ringde jag till Daniel och undrade om han hade sett dom, för jag mindes att jag sist såg dom på golvet hemma hos Nisse och Nisse ville inte svara när jag ringde för att fråga. Klockan halv sex på morgonen. But why? Undrade jag.
Daniel gjorde iallafall ett försök till att vara en snäll människa och erbjöd mej att sova hos honom.
Sagt och gjort.
När vi kom dit tittade jag på hans stenhårda skinnsoffa, sen tittade jag på honom och frågade om jag skulle sova där. Jag slapp, han sov där.
Eftersom jag hade min hund i tankarna var jag tvungen att ställa klockan ganska tidigt, för att ta mej upp och lösa det här med nycklarna.
Klockan nio vaknade jag och började ringa runt.
Först till vaktmästaren, som självklart inte svarade. Det var ju faktiskt söndag.
Sen till min kompis mamma, som då bodde två våningar under mej. När jag pratade med henne lät det ungefär såhär:
Linn: Hej! Hur är det?
Stina: Jo, det är bra. Hur är det själv?
Daniel från soffan: Bara bra fan.
Linn: Vad gör du?
Stina: Inget speciellt, äter frukost.
Daniel: Jaa, jag ligger här i soffan. Ööh!
Jag undrar vem fan Daniel pratar med, men skiter i honom då jag vill komma in i mitt hem.
Linn: Jag har gjort av med mina nycklar, har du Görans (vaktmästaren) privata nummer?
Stina: Ja det har jag, men han är bortrest.
Daniel: Vem fan är Göran?
Linn: HÅLL KÄFTEN DIN IDIOT, JAG PRATAR INTE MED DEJ.
Daniel: Oj nähä. Hahahaha.
Sen skrattade vi i en kvart och jag och Stina kom överens om att hon skulle komma och hämta mej, så vi kunde försöka lösa mitt lilla dilemma på något sätt.
När jag kom hem och stod utanför min lägenhet, var plötsligt halva grannskapet involverade i det här och den ena hade med sej hammare och den andra en kofot.
Till slut fick vi upp fönstret och jag lyckades klättra in. Samtidigt som smidiga jag hävde mej in genom fönstret, var den en man som var ute med sin hund nere på gräset. Han tittade väldigt suspekt, jag trodde nästan han skulle ringa polisen. Det kunde blivit lite pinsamt.
Jag och Daniel. Jo, vi är normala. Vi är inte från Åstorp!
För övrigt kan jag berätta att jag några veckor senare glömde mina nycklar hos några vänner som då bodde långt bort in the middle of nowhere, och fick ännu en gång göra inbrott i mitt eget hem.
Dagens blogg blir Spiderchick.
Jag hittade hennes blogg här om dagen när Egoina länkade till henne.
Bloggen är en vardagsblogg om allt och inget och hon skriver på ett riktigt roligt sätt. Ja, hon också.
Lucka tre
Här kommer nästa erkännande: Jag har varit nära att mörda en bankman.
Innan jag hade dator hemma brukade jag gå till banken en gång i månaden, för att sätta in pengar till min mamma som betalade mina räkningar via sin internetbank.
Jag hade hennes kontonummer i ett sms i min telefon, och varje månad var det samma visa; jag gick in på banken, skrev i lappen, satte in pengarna och gick därifrån.
Varje gång utom denna.
Denna gången var det en ny, ung kille i kassan.
Han började processen med insättningen och det tog ovanligt lång tid. Till slut uppstod en konversation.
Ung och oerfaren: Du får ursäkta, men detta är fel kontonummer.
Linn: Va?
Ung och oerfaren: Ja, det är tyvärr fel kontonummer och jag kan inte sätta in pengarna.
Här kan jag tillägga att jag hade lånat 3000 av min mamma och dom skulle åka på semester dagen innan. Detta faktum fick mej att bli något nervös av att tänka tanken på vad min mamma skulle kunna ta sej till med mej om inte pengarna kom in på hennes konto.
Linn: Men jag sätter in pengar på detta kontonumret varje månad och det har alltid varit rätt innan.
Ung och oerfaren: Ok. Ja, då vet jag inte vad problemet är. Jag försöker igen.
Under tiden han försöker blir jag mer och mer irriterad, för jag vet ju att det är rätt, jag har ju gjort detta jättemånga gånger.
Ung och oerfaren: Nej tyvärr, det går inte.
Linn: Men det är ju väldigt märkligt att det inte går helt plötsligt.
Ung och oerfaren: Ja, jag vet inte vad jag ska säga annat än att datorn säger att det är fel kontonummer.
Nu börjar jag bli riktigt nervös, vilket gör mej irriterad och jag beter mej i ärlighetens namn, ganska illa och när jag pratar med honom gör jag det på ett ganska drygt sätt, trots att han gör allt i sin makt för att lösa detta till mej.
Linn: Du får faktiskt gå och hämta någon som kan hjälpa dej, för jag vet ju att det är rätt nummer.
Ung och oerfaren: Ok det kan jag göra, men jag tror inte att kommer hjälpa.
Linn: Bara hämta någon.
Stackarn går och hämtar någon äldre kvinna som jag har sett där många gånger. "phu nu löser det sej" tänker jag och hon börjar greja med datorn.
Gammal och erfaren: Nej det går inte det här, det är fel kontonummer.
Säger hon och går därifrån. Men vad fan!
Eftersom min mamma har en annan bank än den jag har, så ber jag, eller nej jag säger åt, den stackars killen att ringa hennes bank och fråga vad som kan vara fel med det här.
Han gör som jag säger och jag ringer samtidigt min mamma för att berätta om strulet.
Så samtidigt som han pratar med dom på hennes bank, är min mamma trevlig och säger sitt kontonummer. Jag kollar av det med det jag har telefonen. En siffra är fel. EN SIFFRA ÄR FEL!!
Det var alltså jag som hade fel. Förstår ni? Förstår ni att jag har stått där och drygat mej som en idiot, och dessutom varit jävligt nära att ha ihjäl den här stackars killen, i ungefär 20 minuter, så är det jag som har fel.
Jag bad till Gud att han skulle trolla bort mej, så jag kunde gå därifrån som osynlig.
Dagens blogg är herr Emils.
Jag har länkat till honom förut. Han skriver om intressanta och ointressanta saker, på ett sätt som får mej att skratta högt i min ensamhet. Han lyckas verkligen pricka rätt på min humor varje gång.
Läsvärd!
Innan jag hade dator hemma brukade jag gå till banken en gång i månaden, för att sätta in pengar till min mamma som betalade mina räkningar via sin internetbank.
Jag hade hennes kontonummer i ett sms i min telefon, och varje månad var det samma visa; jag gick in på banken, skrev i lappen, satte in pengarna och gick därifrån.
Varje gång utom denna.
Denna gången var det en ny, ung kille i kassan.
Han började processen med insättningen och det tog ovanligt lång tid. Till slut uppstod en konversation.
Ung och oerfaren: Du får ursäkta, men detta är fel kontonummer.
Linn: Va?
Ung och oerfaren: Ja, det är tyvärr fel kontonummer och jag kan inte sätta in pengarna.
Här kan jag tillägga att jag hade lånat 3000 av min mamma och dom skulle åka på semester dagen innan. Detta faktum fick mej att bli något nervös av att tänka tanken på vad min mamma skulle kunna ta sej till med mej om inte pengarna kom in på hennes konto.
Linn: Men jag sätter in pengar på detta kontonumret varje månad och det har alltid varit rätt innan.
Ung och oerfaren: Ok. Ja, då vet jag inte vad problemet är. Jag försöker igen.
Under tiden han försöker blir jag mer och mer irriterad, för jag vet ju att det är rätt, jag har ju gjort detta jättemånga gånger.
Ung och oerfaren: Nej tyvärr, det går inte.
Linn: Men det är ju väldigt märkligt att det inte går helt plötsligt.
Ung och oerfaren: Ja, jag vet inte vad jag ska säga annat än att datorn säger att det är fel kontonummer.
Nu börjar jag bli riktigt nervös, vilket gör mej irriterad och jag beter mej i ärlighetens namn, ganska illa och när jag pratar med honom gör jag det på ett ganska drygt sätt, trots att han gör allt i sin makt för att lösa detta till mej.
Linn: Du får faktiskt gå och hämta någon som kan hjälpa dej, för jag vet ju att det är rätt nummer.
Ung och oerfaren: Ok det kan jag göra, men jag tror inte att kommer hjälpa.
Linn: Bara hämta någon.
Stackarn går och hämtar någon äldre kvinna som jag har sett där många gånger. "phu nu löser det sej" tänker jag och hon börjar greja med datorn.
Gammal och erfaren: Nej det går inte det här, det är fel kontonummer.
Säger hon och går därifrån. Men vad fan!
Eftersom min mamma har en annan bank än den jag har, så ber jag, eller nej jag säger åt, den stackars killen att ringa hennes bank och fråga vad som kan vara fel med det här.
Han gör som jag säger och jag ringer samtidigt min mamma för att berätta om strulet.
Så samtidigt som han pratar med dom på hennes bank, är min mamma trevlig och säger sitt kontonummer. Jag kollar av det med det jag har telefonen. En siffra är fel. EN SIFFRA ÄR FEL!!
Det var alltså jag som hade fel. Förstår ni? Förstår ni att jag har stått där och drygat mej som en idiot, och dessutom varit jävligt nära att ha ihjäl den här stackars killen, i ungefär 20 minuter, så är det jag som har fel.
Jag bad till Gud att han skulle trolla bort mej, så jag kunde gå därifrån som osynlig.
Dagens blogg är herr Emils.
Jag har länkat till honom förut. Han skriver om intressanta och ointressanta saker, på ett sätt som får mej att skratta högt i min ensamhet. Han lyckas verkligen pricka rätt på min humor varje gång.
Läsvärd!
Lucka två
Ja, då har man vaknat till. Klockan är ju bara snart 19 och det är ju helt ok. Att inte ha ett liv menar jag. Att vara vaken hela natten och sova bort hela dagen menar jag. Jag menar, att inte få ett jävla skit gjort. Och dessutom menar jag att känna sej som jävla tonåring.
Hur som helst. Här kommer andra lucköppningen i adventskalendern: Jag var livrädd för min chef på mitt första "riktiga" jobb.
Jovisst, han är en man med pondus den där.
Jag är en sån där som tror på ömsesidig respekt människor emellan. Och jag försöker därför att ha respekt för alla, fram till att det bevisas att det inte förtjänas någon respekt.
Men i detta fallet hade han nog kunnat göra precis vad som helst utan att det skulle rubba det faktumet att jag var livrädd för honom.
Jag minns första gången jag skulle jobba med honom i serveringen, han jobbade vanligtvis i köket och då var han liksom inte så farligt för jag jobbade inte med honom liksom.
Hur som helst.
Denna gången skulle jag egentligen jobbat med min mammas man, Niklas, och vi skulle servera från fat (för första gången i mitt liv), men av någon anledning blev det ändringar i planen.
När jag fick reda på att jag skulle jobba med chefen, ja då.... Då låste jag in mej på toa och vägrade komma ut igen. Där inne satt jag och grät som ett litet barn (jag var väl i och för sej ett barn, men inte litet barn kanske).
Jag var så rädd att jag skulle göra bort mej. Typ att tappa ett fat i huvudet på någon eller något liknande.
Chefen han fick stå utanför toadörren och försäkra mej om att skulle gå bra och att han lovade att inte bita mej.
Ja, där ser ni. Jag är inte alltid så tuff som man kan tro.
Dagens blogglänk dedikerar jag till Vimmelmamman.
Hon skriver om sitt liv med en underbar man, en galet söt son och det faktum att hon kämpar mot sin cancer varje dag, samtidigt som glammar runt som vimmelreporter.
Jag fastnade direkt för hennes ödmjuka sätt att skriva på och hon är verkligen bra på att formulera sej.
Verkligen intressant och läsvärt.
Hur som helst. Här kommer andra lucköppningen i adventskalendern: Jag var livrädd för min chef på mitt första "riktiga" jobb.
Jovisst, han är en man med pondus den där.
Jag är en sån där som tror på ömsesidig respekt människor emellan. Och jag försöker därför att ha respekt för alla, fram till att det bevisas att det inte förtjänas någon respekt.
Men i detta fallet hade han nog kunnat göra precis vad som helst utan att det skulle rubba det faktumet att jag var livrädd för honom.
Jag minns första gången jag skulle jobba med honom i serveringen, han jobbade vanligtvis i köket och då var han liksom inte så farligt för jag jobbade inte med honom liksom.
Hur som helst.
Denna gången skulle jag egentligen jobbat med min mammas man, Niklas, och vi skulle servera från fat (för första gången i mitt liv), men av någon anledning blev det ändringar i planen.
När jag fick reda på att jag skulle jobba med chefen, ja då.... Då låste jag in mej på toa och vägrade komma ut igen. Där inne satt jag och grät som ett litet barn (jag var väl i och för sej ett barn, men inte litet barn kanske).
Jag var så rädd att jag skulle göra bort mej. Typ att tappa ett fat i huvudet på någon eller något liknande.
Chefen han fick stå utanför toadörren och försäkra mej om att skulle gå bra och att han lovade att inte bita mej.
Ja, där ser ni. Jag är inte alltid så tuff som man kan tro.
Dagens blogglänk dedikerar jag till Vimmelmamman.
Hon skriver om sitt liv med en underbar man, en galet söt son och det faktum att hon kämpar mot sin cancer varje dag, samtidigt som glammar runt som vimmelreporter.
Jag fastnade direkt för hennes ödmjuka sätt att skriva på och hon är verkligen bra på att formulera sej.
Verkligen intressant och läsvärt.
Första luckan
Ok, första avslöjandet om mej själv: Jag har fått sparken från mitt jobb pga att jag ringde och berättade att jag inte kunde komma för att jag var full.
Jag var 20 tror jag, kanske 21, och jobbade som telefonförsäljare på Fåke Connexion.
Det var en måndag i december. På söndagen hade jag varit på den årliga kroggalan. Ja, det är ett jippo dom anordnar varje år där det delas ut priser för bästa bartender, bästa servitris, bästa dörrvakt, osv.
Ni kan ju själv tänka er hur det går till på denna tillställningen. Hundratals restaurangmänniskor i en och samma lokal, och alkoholen flödar.
Just denna gången hamnade jag på en efterfest på Harrys, för att trilla bort till en annan efterfest i en lägenhet någonstans, med en massa folk som jag inte kände.
Klockan blev 11 på förmiddagen innan jag insåg att jag kanske borde sluta hälla sprit i min strupe, eftersom jag började jobba klockan 14.
Självklart försökte jag komma på en briljant lögn jag kunde dra för mina chefer, men insåg ganska snabbt att dom inte var helt svaga i pannloben och skulle förmodligen förstå att jag helt enkelt fortfarande var full. Särskilt med tanke på att jag hade tjatat om den här jävla galan i flera veckor.
Det blev iallafall dags att ringa och informera.
Linn: Hej det är Linn!
Säljchef: Hej!
Linn: Ehm.. Jag är fortfarande full. Tycker ni att jag ska komma iallafall?
Säljchef: Jag kopplar dej till Josefin.
Högsta chefen: Josefin.
Linn: Hej det är Linn. Jag är fortfarande full. Ska jag komma in eller stanna hemma?
Jag kan nästan höra röken dundra ut ur öronen på henne.
Högsta chefen: Antingen ser du till att bli nykter och kommer in och jobbar. Eller så behöver du aldrig mer komma hit.
Hmm.. Vilken kluring.
Linn: Ok?
Högsta chefen: Ja hejdå!
Linn: H..
KLICK!!
Jag hade tid hos frisören innan jag egentligen skulle börjat jobba, så jag gick dit och blev fixad. För övrigt kan jag ju berätta att jag somnade när hon tvättade mitt hår. Tre gånger.
När jag var klar åkte jag hem och var precis på väg att lägga mej för att sova ruset av mej, så ringde telefonen.
Det var högsta chefen.
Jag hade nu hunnit nyktra till ganska mycket och skämdes som en hund.
Hon sa att hon ville inte förlora en av sina bästa säljare (ja, jag är bra) så hon ville dra att stort streck över det som hänt och jag fick dyrt och heligt försäkra henne om att det aldrig skulle hända igen.
Det gjorde det inte.
Och dagens blogg är såklart Egoinas.
Hon skriver om sin vardag på ett sjukt roligt sätt.
Hon är inte rädd för att vara frispråkig och skriver saker som att hon torkar snor på tröjan när hon är förkyld, eller om störda konversationer mellan henne och hennes kille.
Absolut läsvärd.
Jag var 20 tror jag, kanske 21, och jobbade som telefonförsäljare på Fåke Connexion.
Det var en måndag i december. På söndagen hade jag varit på den årliga kroggalan. Ja, det är ett jippo dom anordnar varje år där det delas ut priser för bästa bartender, bästa servitris, bästa dörrvakt, osv.
Ni kan ju själv tänka er hur det går till på denna tillställningen. Hundratals restaurangmänniskor i en och samma lokal, och alkoholen flödar.
Just denna gången hamnade jag på en efterfest på Harrys, för att trilla bort till en annan efterfest i en lägenhet någonstans, med en massa folk som jag inte kände.
Klockan blev 11 på förmiddagen innan jag insåg att jag kanske borde sluta hälla sprit i min strupe, eftersom jag började jobba klockan 14.
Självklart försökte jag komma på en briljant lögn jag kunde dra för mina chefer, men insåg ganska snabbt att dom inte var helt svaga i pannloben och skulle förmodligen förstå att jag helt enkelt fortfarande var full. Särskilt med tanke på att jag hade tjatat om den här jävla galan i flera veckor.
Det blev iallafall dags att ringa och informera.
Linn: Hej det är Linn!
Säljchef: Hej!
Linn: Ehm.. Jag är fortfarande full. Tycker ni att jag ska komma iallafall?
Säljchef: Jag kopplar dej till Josefin.
Högsta chefen: Josefin.
Linn: Hej det är Linn. Jag är fortfarande full. Ska jag komma in eller stanna hemma?
Jag kan nästan höra röken dundra ut ur öronen på henne.
Högsta chefen: Antingen ser du till att bli nykter och kommer in och jobbar. Eller så behöver du aldrig mer komma hit.
Hmm.. Vilken kluring.
Linn: Ok?
Högsta chefen: Ja hejdå!
Linn: H..
KLICK!!
Jag hade tid hos frisören innan jag egentligen skulle börjat jobba, så jag gick dit och blev fixad. För övrigt kan jag ju berätta att jag somnade när hon tvättade mitt hår. Tre gånger.
När jag var klar åkte jag hem och var precis på väg att lägga mej för att sova ruset av mej, så ringde telefonen.
Det var högsta chefen.
Jag hade nu hunnit nyktra till ganska mycket och skämdes som en hund.
Hon sa att hon ville inte förlora en av sina bästa säljare (ja, jag är bra) så hon ville dra att stort streck över det som hänt och jag fick dyrt och heligt försäkra henne om att det aldrig skulle hända igen.
Det gjorde det inte.
Och dagens blogg är såklart Egoinas.
Hon skriver om sin vardag på ett sjukt roligt sätt.
Hon är inte rädd för att vara frispråkig och skriver saker som att hon torkar snor på tröjan när hon är förkyld, eller om störda konversationer mellan henne och hennes kille.
Absolut läsvärd.
