Lantlollan

Jaha ja, nu börjar det bli svårt.
Men vi kör.

Bekännelse numero tres: Jag har sovit i en trappuppgång.

Detta är en av mina och Sandras många sjuka kvällar.
Jag minns inte riktigt den här kvällen, men vi var iallafall jävligt fulla och av någon anledning kunde vi inte ta oss från stan och hem.
Vi satt på golvet (varför inte på en bänk?) på Knutpunkten och funderade på hur vi skulle lösa vårt lilla dilemma, när dörrarna till färjorna plötsligt öppnades. En massa folk gick förbi oss och tittade undrande, men i vårt berusade tillstånd brydde vi oss inte speciellt mycket. Om jag får gissa, så skrattade vi nog mest.
Hur som så fanns det några killar (minns inte hur många) i den här skaran av folk, som stannade vid oss och började prata. Vi berättade att vi inte kunde komma hem och killarna sa att dom skulle lösa det.
Jo visst fan löste dom det. Fram rullade en limousin. Vi satte oss i limousinen och åkte hem.

Jag minns inte om Sandra hade gjort av med sin nyklar eller bara glömt att ta med dom ut, men i hennes väska fanns dom inte iallafall.
Hon bodde då med Fredrik och han var inte hemma. Såklart.
Några skratt och kluringar senare kom Sandra på att hon kunde ju klättra upp på grannens balkong och väcka honom så han kunde öppna för oss.
Sagt och gjort.
Väl inne i trappen insåg vi att det inte var till någon större hjälp, eftersom vi fortfarande inte kom in i lägenheten.
Varför vi inte nu bara tog vårt pick och pack och gick hem till mej istället, det kan jag inte svara på. Vi tog istället såna där påsar man har och källsorterar sopor i och la under våra osmarta huvud och somnade på plats.

En stund senare (oklart hur lång) vaknade vi av att Fedde undrade vad fan vi sysslade med. VI SOV! Jävligt skönt också tydligen, eftersom han fick dra oss in i fötterna.