Lantlollan

Dagens bekännelse: Jag har stulit min kompis mammas cykel.

Eller nja, stulit och stulit.
Jag brukade få låna hennes cykel när jag var sen till bussen eller så.
Denna gången frågade jag inte, utan bara tog den. Mest för att hon inte var hemma.
Senare på dagen satt jag på bussen, på väg hem, och till slut var vi framme vid den hållplats jag skulle gå av vid.
Jag gick av och började min vandring hemåt. Efter halva vägen kom jag på: CYKELN!
Snällt fick jag vända och gå tillbaka för att inse att, den var inte där! Någon jävel hade tagit den.
Den enda gången jag lånade den utan att fråga, och den blir stulen.
Jag vågade inte berätta, utan höll mej så osynlig som möjligt för hela deras familj ett litet tag framöver. Och sen gick bara tiden utan att det blev sagt liksom.
Jag har fortfarande inte berättat att det var jag som tog cykeln. Jag vågar inte. Nu har det ju gått ungefär 15 år, men nej, jag vågar inte.
Tänk om dom läser detta då? Tänker ni.
Ja, tanken har slagit mej (som en käftsmäll).

Förlåt! Kan vi på något sätt försöka glömma detta och inte ta upp det fler gånger? Ska jag köpa en ny cykel? Ska jag stjäla en ny cykel? Finns det någon ni vill ha undanröjd? Bara säg vad jag kan göra för att detta ska bli ett minne blott.
Förlåt!