Lantlollan

Ja det borde sannerligen vara olagligt att vara så het som Seth Binzer.
Jaja visst, han knarkar och allt det där. Men det är ju inte så viktigt om man är het så att solen svalnar i jämförelse.
Jag minns för ungefär hundra år sen då när jag var ung och Crazy Town var i ropet. Redan då kände jag lust att leta upp denna man och föreslå lite *censurerat* och lite *censurerat*, kanske även ett giftermål eller så.
Sen försvann han i några år. För att komma tillbaka en smula nerknarkad, men hetare än någonsin i Celebrity Rehab with Dr Drew.

Ni minns väl?







Oh my!

Ja sådär, nu har väl dom flesta gått på sommarlov? Och jag avundas dom. Jeez vad jag avundas dom.
Tänk att få vara 17 år igen. Man har hela sommaren framför sej att göra vad fan man vill. Dom största bekymmer man har är hur man ska fördela sin tid så att man hinner så mycket fest som möjligt. Kanske är man lite uppriven över att man är olyckligt kär i någon tuff 18-åring.
Inget ansvar, inga räkningar att betala, maten lagar sej själv, disken tar mamma eller pappa (eller mormor i mitt fall) hand om. You get my point.
Ingen av mina vänner förstår var jag menar när jag säger att jag vill vara 17 igen. NEJ! möjligtvis 22, säger dom då.
Jag skulle iallafall utan minsta tvekan, vilja vara en 17-åring på sommarlov nu.

Micken till min dator har gått sönder.



Vi är väldigt mogna, jag och Sandra. Väldigt.

Om jag nu ska ha en blogg så får jag väl för fan se till att uppdatera också. Jag vet att ni tänker så. Ni kan inte ens lämna en sliten kommentar, men jag ska leverera. Det ska jag. Annars jävlar. Så jag gör väl det då. Levererar. Trots att mitt liv är tråkigare än en cirkus utan några djur.
Eftersom jag inte gick ner ett enda gram över helgen trots att jag inte var det minsta full, kände jag att jag kanske borde röra på mej lite också. Så jag tog hundet under armen och började promenera. När jag kommit halvägs (ca 3 meter) runt hålet jag bor i, var jag totalt genomsvettig och anfådd som att jag sprungit jorden runt. Två gånger.
Som jävla tur var träffade jag på lite folk som jag kände, så jag fick en perfekt ursäkt att stanna och hämta andan. Efter fem minuter började dom röra sej bort från mej som att dom inte hade tid att stå där eller något, men jag lyckades hålla kvar dom fem minuter till. Sen bad jag dom ge mej en lätt knuff så att jag kunde rulla vidare.
När jag kom hem ställde jag mej på vågen för att inse att inte heller motion har någon inverkan på min fetma.
Jag funderar nu på att helt sluta äta. Det borde ju hjälpa lite iallafall.

Ja, jag lever. Min kropp klarade chocken av att vara nykter en hel helg. Det tråkiga är ju att jag inte har några fyllebravader att dela med mej av. Inte ens något betyg att sätta.
Jag har befunnit mej på ett och samma ställe hela helgen och ljudet från tatueringsmaskinen ekar fortfarande i mitt huvud. I fredags blev jag själv plågad, och man kan ju inte påstå att det är skönt att karva in färg i huden. Trots detta tippar jag på att jag kommer sluta som en enda stor tatuering. Det är ju löjligt snyggt liksom.
Nä, jag har inget vettigt att dela med mej av till er.



Det blev tyvärr inget nytt denna gången.

Jag går och lägger mej nu då. Nykter. Helt jävla spiknykter.

Ja, det var bara det.

Nu är det en massa äckliga insekter överallt.
När jag vaknade tänkte jag att det skulle väl vara lite trevligt att lägga sej här utanför och läsa en liten bok i solen. Direkt blev det jobbigt när jag började plocka på mej behövligheter som filt, kuddar, bok, hund, vatten och halva lägenheten. Men det lönade ju sej när jag väl kom ner och la mej där. Skönt att gassa i solen en stund liksom.
Ja, tills dom började attackera då alltså. Dom äckliga svinen. Hela jävla gräsmattan var invaderad av anabolaskalbaggar. Och inte fick jag plats där. Nej nej, väck med den där valen som ligger där.  Jag som ju är rädd för allt som går att vara rädd för, var ganska duktig ändå och gjorde vad jag kunde för att ignorera dom.
Till en bestämde sej för att sätta sej på mej. I ren panik satte jag mej upp för att inse att en vidrig jävla spindel hade bosatt sej på mitt ben.
Jag lät dom asen vinna, och med en tår på kinden samlade jag ihop mitt pick och pack och gick in igen. Hejdå solbränna.

Jävla djurjävel!

Bloggkommentatorerna har varje vecka något dom kallar fredagstema där dom väljer ett tema, så ska man skicka in en bild som visar hur man själv tolkar just det temat.
Denna veckan var temat "favoritplats".
Det blir ju inte enklare än så.
Var annars än:



Alla som av olika anledningar har fått äran att doppa röven i min säng kan vittna om att den är löjligt skön.
Och nej den är inte bäddad, det är den aldrig. Mest för att jag ska kunna klämma in min alkofeta kropp där mellan lakanen närhelst behovet kryper på.

För några månader sen gick det något ajabaja-program där dom berättade om hur det gick till i Sunny beach. Helt galet sa dom. Folk festar, super och kn***ar som att ingen morgondag fanns.
Sanca och jag ringde upp varann ungefär samtidigt och sa "DIT VILL JAG!". Ja, kanske inte för att kn***a då då, eftersom jag satsar på att bli oskuld på nytt. Men Sanca, jag och Sunny beachs uteliv skulle inte kunna bli annat än fabulous.
Var jag vill komma med detta är att jag just nu skulle kunna vara i just Sunny beach, och jag skulle kunna stanna där i några månader och jobba i någon bar. Skitkul skulle jag kunna ha.
Istället sitter jag här framför datorn i Åstorp. Och det är ju kul det. Ungefär lika kul som att råka ramla ut från balkongen och bryta alla ben i kroppen så att man måste ligga i gipsvagga över hela sommaren.

Livet leker.

Hundet verkar ha problem. Jag anar att han har gett upp. Han vill inte leva längre.
Senaste metoden är att försöka steka sej själv till döds genom att lägga sej i solen på balkongen, och ligga där till att han inte kan andas längre. Då kommer han in och flåsar i en kvart, för att sen göra ett nytt försök.
Han brukar också slicka på golvet. Och ja, i denna sanitära olägenhet kan man ana att det är ett sätt att försöka lämna jordelivet.

Ja, nu är det ju skitvarmt. Himlen är blå som en jävla blåval. Och här inne sitter jag. Och glor på datorn. Varför gör jag det? Jo det ska jag berätta för er. För att alla mina vänner är sånadär duktiga arbetare. Javisst är dom det. Gå ut med hunden, tänker ni. Jag har redan gjort det. Jag har redan varit ute. Och det tar ungefär cirkus 7, 364 minuter att gå runt det här hålet jag bor i.
Så jag stannar väl här och svär över att Tannen, min arbestlösa vän, drog idag. Jävla svikare.


PMS?

Linn: Tycker du om mej?
Tystnad
Linn: Jag tycker om dej iallafall.
Leon: Jaha.



Oh yes he loves me. He just don´t know it jet.

Ja men döda mej. Gör det. Pissa mej i ansiktet. För all del. Liksom.



Nä men jag går och lägger mej nu då. Ensam. Utan man. Utan barn. Jag gör det.

När jag var typ 25 hade jag en vän som var typ 30.
Denna vännen var inte så bra på att växa upp och ta tag i sitt liv. Hennes mamma brukade komma hem till henne med ICA-kassar fulla med mat och jag var tuff som fan och sa att om min mamma kommer hem till mej med handlad mat när jag är 30 kommer jag bli tvungen att ta livet av mej.
Så hände det. Igår. 31 är jag. Hur bör jag smidigast gå till väga för att dö snabbt och smärtfritt?



Aldrig har kylen min varit så välfylld.

Ja, ursäkta för monsteriöst* uselt uppdaterande, men jag råkade dö en smula. Dock är det ingen fara med det, som av ett mirakel återuppstod jag igår.
Förra helgen körde jag på en monsterfylla som började bra, mynnade ut i en smärre katastrof men slutade galant.
I och med detta bestämde Gud sej för att straffa mej med halsflussarnas Jean-Claue Van Damme. För att överleva denna livsfarliga sjukdom äter jag nu en kur Kåvepenin som verkar ha bestämt sej för att göra mitt liv outhärdligt med ständigt illamående, halsbränna och en hel del smärta i den södra regionen på grund av vad man förmodligen skulle kunna kalla obalans i tarmfloran.
Självfallet skulle inte denna prövning få stå i vägen för ännu en monsterfylla denna helgen. Tannen flyr till Bulgarien på onsdag, så han hade en försiktig liten avskedsfest som slutade i polisbesök dagen efter då halva inredningen låg utanför husväggarna.

Några enkla bilder följer.


























*Oklart om ordet monsteriöst finns i svenska ordboken.

Ja det gör vi. Hej å hå vad vi bölar. För aldrig någonsin har någon mått så dåligt som vi gör just nu. Det kan ju inte ens vara möjligt att vara såhär sjuk och ändå leva. Nej det kan det inte. Därför bölar vi. För det är så kopiöst synd om oss. Ja det är det. Och hungriga är vi också. Så vi bölar så att tårarna sprutar. Om vi ska böla på det här viset så kanske vi hinner dö innan sjukan tar oss. Ja av uttorkning alltså.

Jag går och lägger mej igen. Och bölar lite till. För hujeda mej vad synd det är om mej.

Återkommer när jag mår bättre.



OM jag överlever.