Lantlollan

Idag gick jag upp klockan halv sju på morgonen. Sen gick jag och jobbade. På jobbet hade vi många kunder. Och vi inventerade. Det var tråkigt. Sen har jag bara varit hemma och inte gjort så mycket. Jag har prata i telefon med Sandra, Sandra och Magda. Sen har jag pratat på msn med Sandra, Sandra, Anneli och Jenny. Sen har jag smsat med Johan, Magda, Sandra, Sandra, Josse och Valle. Det var nog alla. Sen har jag inte gjort så mycket annat. Bara legat på soffan och tittat på tv. Idag är jag inte kär i någon. Det var jag inte igår heller. Imorgon är jag nog inte heller det. Jag åt två mackor innan. Det var gott. När jag var på jobbet åt jag en korv med potatismos. Det var också gott. Sen har jag inte ätit mer idag. Sen har det inte hänt så mycket mer idag.

Nu har jag inte mer att skriva om denna dagen så jag säger hejdå Kära Dagbok.

Ps. Jag glömde skriva att jag har varit ute med min hund tre gånger. Men det har jag. Och snart ska jag gå ut med honom en gång till.

Hejdå2 Kära Dagbok

Det som är bra är att man inte behöver skämmas över att man lyckas trycka i sej ett helt paket själv.



Om ni ursäktar så ska jag bara gå och omkomma av mätthet.

Jordan 4 år (tror jag) (hemskt om jag har fel) (usch vad jag skäms isåfall) tar min hand och drar fram mej till ett akvarium.

Jag sätter mej på huk och som att jag aldrig har sett en fisk förut säger jag:

Ja har du sett vilken fin fisk? Vilka fina färger va?

Jordan svarar:

Jaaa, snart kan vi grilla den.


Jaha men ok, vi gör väl det då.

I hela mitt 20åriga liv har jag varit så äcklig och grisig att jag har bitit på mina naglar.
Vidrigt, I know. But no more.
Bortsett från den nageln jag lyckats bryta (gjorde ohyggligt ont och jag ville nästan dö) så är jag mäkta stolt över mina nya snygga naglar.
Detta resulterar i att jag jämt och ständigt tittar på mina händer. Och kom igen. Hur gick det till? Att nämna orden spikraka och Linns fingrar i samma mening skulle inte vara helt rätt.

Jag gjorde det!
I did it!

Och helt själv dessutom.

Jag är bra. Nu kan jag sova gott inatt.

Om vi hade kul? Ja, det ser ju ut så iallafall. Fråga inte mej, jag tappade minnet efter första cidern.

Stilla er mina vänner, ty hon är tillbaka.
Nu ska jag inte sitta här och lova er att jag kommer ge mitt liv åt bloggen, även om jag förstår att ni gärna skulle vilja det.
Hur har ni överlevt liksom? Det undrar jag.
Nä men.. Nu tänkte jag iallafall göra ett nytt försök här.
Jag tappade mej själv ett litet tag och under tiden hade jag ingen störr lust att försöka göra mej rolig här.
Vad var det som hände, undrar ni?
Allt och inget skulle jag vilja påstå.
Ni minns väl dom där rosa molnen jag flög på i den där himlen några våningar upp?
Den som orsakade dom var också den som orsakade det inte så rosa hålet jag landade i när jag gick sönder. Kanske jag inte ska skylla allt på honom, men en stor del iallafall.
Han var otrogen och han ljög.
Allt det där fina han var förändrades snabbt när jag lyckades ta reda på fakta. Ni vet, ungefär som i From dusk till dawn, när alla plötsligt, utan förvarning, förvandlas till fula monster. Ungefär så.
Trots detta är jag ju ändå kvinna, så självklart var jag självdestruktiv och stannade kvar där i hålet i några månader och gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bra igen.
Och visst lurades jag. Många gånger. Visst var jag tuff och sa till mej själv och mina vänner "Nu räcker det! Han är si och han är så." "Nu orkar jag inte mer" "Nu har jag kommit över det här"
Ljuga för sej själv kan vara väldigt farligt, det vet jag nu.
För ett tag sen berättade han att han skulle på semester och när han kom hem ville han att vi skulle träffas och "prata om framtiden".
Mhm, visst tänkte jag. Det kan vi väl göra. Och inom mej, bakom mej själv, var jag glad att han äntligen förstått det enda rätta.
Tills jag träffade en gemensam bekant som berättade för mej att han var på semester med sin flickvän. Jaså då?!
Turerna har varit många, han har kommit och han har gått. Jag har velat, jag har inte velat. Han har velat, han har inte velat. Till nu.
Han kom hem från semestern. Jag konfronterade. Sen började det om från början. Lögnerna.
Och med det var den sagan slut.
Jag har plockat upp dom flesta delarna av mej själv från marken, och jag är väldigt nära en hel Linn igen.

Och jag tackar högre makter. Oj, vad jag tackar dom.
För äntligen.. Äntligen hittade jag mej själv igen. Som att blixten slagit ner i mej, kom jag över allt det där.
Jag har saknat mej själv. Ni vet känslan i kroppen som säger dej vem du är. Den är tillbaka. Och Gud vad jag har saknat den.
Välkommen hem, säger jag!

Sådärja, då har jag öppnat mitt hjärta för hela cyberrymden.
Varför gjorde jag det undrar några säkert. Hur kan jag jag göra det, tycker andra.
För att jag kände för det. So sue me!




Nu mina vänner, ska jag försöka ta tag i det här. Roa er som roas går.

Men igen. Design. Hjälp? Hjääälp!

Jag känner den. Den är på väg. Snart är den här.
Tänkte börja med att vara lite djup och allvarlig i ett inlägg lite senare ikväll.
Först ska jag bara leta i dom stora bloggarna efter reklam om bloggdesign. För såhär kan det inte se ut. Det går ju inte.

Om ni undrar varför min blogg ser ut som ett cp, så är det bara för att jag försökte göra om min design och det gick käpp rätt åt helvete.
Nu är jag så irriterad så jag funderar på om jag bara ska stänga ner skiten istället.
Idiotblogg!