Lantlollan

Stilla er mina vänner, ty hon är tillbaka.
Nu ska jag inte sitta här och lova er att jag kommer ge mitt liv åt bloggen, även om jag förstår att ni gärna skulle vilja det.
Hur har ni överlevt liksom? Det undrar jag.
Nä men.. Nu tänkte jag iallafall göra ett nytt försök här.
Jag tappade mej själv ett litet tag och under tiden hade jag ingen störr lust att försöka göra mej rolig här.
Vad var det som hände, undrar ni?
Allt och inget skulle jag vilja påstå.
Ni minns väl dom där rosa molnen jag flög på i den där himlen några våningar upp?
Den som orsakade dom var också den som orsakade det inte så rosa hålet jag landade i när jag gick sönder. Kanske jag inte ska skylla allt på honom, men en stor del iallafall.
Han var otrogen och han ljög.
Allt det där fina han var förändrades snabbt när jag lyckades ta reda på fakta. Ni vet, ungefär som i From dusk till dawn, när alla plötsligt, utan förvarning, förvandlas till fula monster. Ungefär så.
Trots detta är jag ju ändå kvinna, så självklart var jag självdestruktiv och stannade kvar där i hålet i några månader och gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bra igen.
Och visst lurades jag. Många gånger. Visst var jag tuff och sa till mej själv och mina vänner "Nu räcker det! Han är si och han är så." "Nu orkar jag inte mer" "Nu har jag kommit över det här"
Ljuga för sej själv kan vara väldigt farligt, det vet jag nu.
För ett tag sen berättade han att han skulle på semester och när han kom hem ville han att vi skulle träffas och "prata om framtiden".
Mhm, visst tänkte jag. Det kan vi väl göra. Och inom mej, bakom mej själv, var jag glad att han äntligen förstått det enda rätta.
Tills jag träffade en gemensam bekant som berättade för mej att han var på semester med sin flickvän. Jaså då?!
Turerna har varit många, han har kommit och han har gått. Jag har velat, jag har inte velat. Han har velat, han har inte velat. Till nu.
Han kom hem från semestern. Jag konfronterade. Sen började det om från början. Lögnerna.
Och med det var den sagan slut.
Jag har plockat upp dom flesta delarna av mej själv från marken, och jag är väldigt nära en hel Linn igen.

Och jag tackar högre makter. Oj, vad jag tackar dom.
För äntligen.. Äntligen hittade jag mej själv igen. Som att blixten slagit ner i mej, kom jag över allt det där.
Jag har saknat mej själv. Ni vet känslan i kroppen som säger dej vem du är. Den är tillbaka. Och Gud vad jag har saknat den.
Välkommen hem, säger jag!

Sådärja, då har jag öppnat mitt hjärta för hela cyberrymden.
Varför gjorde jag det undrar några säkert. Hur kan jag jag göra det, tycker andra.
För att jag kände för det. So sue me!




Nu mina vänner, ska jag försöka ta tag i det här. Roa er som roas går.

Men igen. Design. Hjälp? Hjääälp!