Lantlollan

Igår insåg jag att grisen verkligen mår dåligt. Varför utsätter man annars sej själv för detta?




Jag är verkligen orolig för honom nu.
Han har börjat umgås i mindre bra kretsar. Fyllehundar och pundarråttor är inga jag vill ha i sällskap med min gris, det måste jag erkänna.
Därför försökte jag presentera honom för igelkotten.



Det verkade fungera bra först. Dom väsnades tillsammans och gjorde allt i sin makt för att irritera mej.

Men så när jag vaknade idag slogs jag av den här synen.



Han sminkar sej och pratar om piercingar och tatueringar.
Han förstår inte att jag blir orolig, och nu var jag tvungen att ta ett drastiskt beslut.
Han får helt enkelt hållas fängslad till vi kommit på hur vi ska tackla den här situationen.



Min mamma (grisens mormor och den som är ansvarig för att grisen överhuvudtaget finns i vår familj) har i en kommentar lovat att grisen ska få en kompis.
Jag drar slutsatsen att hon tänker ge oss en ny familjemedlem i julklapp och hoppas för mitt liv att hon vet vad hon gör.
Men ja, grisen behöver nog en kompis. Någon som förstår honom.