Bikt?

Jag läste i någon blogg att man ska använda sin blogg som en bikt. Jo tjena!
Om jag skulle bikta min tankar och allt jag gör/ha gjort, skulle folk inte vilja känna mej. Inte för att jag har gjort elakheter, men ganska sjuka saker har man haft för sej i sitt liv.

Men jag kom på EN sak som jag kan bikta mej för er om.

Jag var väl ungefär 18-19 år kanske. Man hade på den tiden inte varit i svängen så många år, och hade ingen aning om hur det skulle gå utför längre fram i livet. I gåutochbliskitfullochgörbortdej-livet.
Iallafall. Det var juldag och redan då (19frösihjäl) var det årets största utedag. Alla var ute. Alla var odrägliga.
Jag drömmer mej tillbaka och minns att vi var på Cashbah, som det då hette senare Fever och nu något annat.
Vi stod på dansgolvet och gungade (i det stadiet kan man inte längre kalla det man använder sin kropp till för dans) och vid sidan om oss stod två andra tjejer.
Plötsligt försvann tjejerna och deras väska låg kvar på golvet. Titti tittar på mej och väser "vi tar den". Ehm. Öh. Jaha. Ok.
Sagt och gjort. Hon tar väskan från golvet och vi vinglar mot utgången. Väl utanför sprang vi en bit och upp i en gränd för att inspektera vårt byte.
Jag minns inte vad som fanns i väskan mer än en mobiltelefon. Men jag vet att det fanns mycket mer saker, för Titti roffade åt sej allt och jag fick mobilen.
Det låg också en garderobslapp i väskan och min vän vill gärna gå tillbaka och hämta ut jackan. Är det en bra idé, undrade jag för mej själv, men följde med.
När vi nästan var framme hörde jag någon skrika "DÄR ÄR DOM!" Oh shit! Tjejerna kommer fram till oss och börjar skrika om att vi har tagit deras väska. Samtidigt som vi båda blånekar, försöker jag diskret få av mej mina skor, som förövrigt hade löjligt hög klack, och till slut lossnade dom.
Jag drar! Försöker återigen få upp farten i något som skulle föreställa ett språng. Ärligt talat så har jag nog aldrig sprungit så fort.
Jag har ju fortfarande mobilen i strumpan och när jag springer som bäst känner jag hur den tar sej loss, rakt ut ur framdelen av strumpan, och försvinner för gott.
Restaurangen som jag vid tillfället jobbade på låg precis runt hörnet och jag pep in där och försökte gömma mej. När jag hade suttit där och grämt mej över att jag var totalt pantad, kom jag på att Titti inte alls skulle skona mej, utan utan tvekan skrika mitt namn i polisens öra. Här fick begreppet "walk of shame" en helt ny betydelse för mej.
Utan skor och med ett stort hål i strumpan gick jag tillbaka till Cashbah och där var det fullt pådrag. Polisan hade anlänt. Och för att göra det hela lite, lite värre, så var dom flera stycken och färdades i en van.
Resan till polishuset var sådär får jag väl säga. Jag tjatade hål i huvudet på poliserna om att min mamma faktiskt jobbade som vakt på fängelset och jag skulle aaaaaaldrig göra något sånt här. Aaaaaaldrig! Till slut fick en av dom nog och i närmaste skrek "vi skiter i var din mamma jobbar, håll käften nu".
Det var ju som sagt juldagen och eftersom det är årets utedag, så är det också den dagen då polisen har mest att göra.
Detta resulterade i att vi fick sitta i varsin cell hela natten.
En grön brits, något som tydligen skulle vara en gul filt men definitvit hade sett sina bästa dagar, cellgrannen som sjöng Sinatras New York, New York halva natten och när han gav upp började nästa att sjunga julvisor. Inte nog med det, min fylla avtog timme efter timme och jag funderade på om jag inte bara skulle be en av poliserna att skjuta mej med sitt tjänstevapen och skylla på att jag var motstridig.
Det blev iallafall morgon och även förmiddag innan vi blev förhörda. Självklart blånekade vi båda två. Med helt, totalt skilda historier.
Det gick så långt att det blev rättegång. Jag var nere för förhör hos lokala polisen och fortsatte blåneka. Minns att polisen, Anders Ekberg (glömmer aldrig hans namn) sa till mej flera gånger, med ett skratt dessutom, att det var lika bra att vi erkände för våra berättelser var totalt skilda.
Men icke!
Vi fick en advokat, eller varsin jag minns inte, och även han sa att vi lika gärna kunde erkänna för vi skulle ändå förlora. Nope!
I första pausen av rättegången tog vi advokaten åt sidan och sa "vi vill erkänna".

Vilka jävla puckon vi var! Inte för att vi erkände utan för att vi skulle gjort det från början.

Jag har aldrig stulit igen och lovar på heder och samvete att jag kommer aldrig stjäla igen.

Shajt vilket långt inlägg, hoppas ni orkar läsa. Det är värt det!

Kommentarer
Postat av: Anneli

Men Linn då...d trodde jag ALLLDRRIGGG om dig...Sen heter d faktiskt 19hundrafrösihjäl o inte 19frösihjäl..lr den kvällen kanske 19 frös ihjäl ngnstans.

2008-11-13 @ 01:14:37
Postat av: Linn

Skriver du också 19hundra99 då eller? Sug på den du!

2008-11-13 @ 01:16:48
URL: http://lantlollansblogg.blogg.se/
Postat av: Sanca

Hahahaha... din "jag-ska-aldrig-stjäla"upplevelse är fan bättre än min.



tittar på de andra inläggen Jag reagerade också på 19frösihjäl... men du måste ju ändå förtydliga att det är 1900 eftersom följden inte är siffror ditt mongo... jag tycker som Anneli iaf! BASTA!

2008-11-13 @ 10:04:14
Postat av: Linn

Jag bryr mej inte om vad ni tycker! BASTA!

2008-11-13 @ 12:05:40
URL: http://lantlollansblogg.blogg.se/
Postat av: Anneli

Nä för du kan inte erkänna att du hade fel för en gångs skulle..Jävla feskorv..Erkänn dina fel!!!

Du kan för fan itne säga t ngn 19frösihjäl...vadddå 19 frös ihjäl liksom...

2008-11-13 @ 13:46:24
Postat av: catti

hahaha vet inte vad jag ska säga om detta, men roande iaf...

2008-11-13 @ 15:44:09
URL: http://liketysplitt.blogg.se/
Postat av: Linn

Anneli, jag har faktiskt inte problem med att erkänna när jag har fel. =) Och jag tänkte på det när jag skrev 19frösihjäl, jag tänkte att man skriver inte 19hundra99 tex.. Så det så! =)

2008-11-13 @ 16:44:31
URL: http://lantlollansblogg.blogg.se/
Postat av: Anneli

Nä men man säger inte heller 19frösihjäl...Surpuppa!

2008-11-13 @ 18:20:37
Postat av: Anneli

Grejen e att ska man skriva nittonhundra så antingen skriver man så som jag gjorde precis lr 1900.Man kan inte bar skriva 19frösihjäl...Tydligen e d bar du som tror man kan d...



Puss på dig gurkan..Sluta nu vara sur

2008-11-13 @ 18:22:13
Postat av: Linn

hahahaha.. Jag är inte sur!

2008-11-13 @ 18:31:05
URL: http://lantlollansblogg.blogg.se/

What´s on your mind?:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0