Lantlollan

Ja det kan vara så att jag har lite åldersnoja. Kan vara.
Om man tänker tillbaka till när man var 15 unga år, och var man trodde att man skulle vara när man var 31. Hujeda mej, 31 var ju skitgammalt. Nästan pensionär.
Man hade för längesen skaffat det antal barn man ville ha. Man levde med den där prinsen som man drömt om sen man tittade ut ur mammas mutta. Så hade man såklart också jobbet man bestämde sej för när man var 10. Dagisfröken skulle jag bli. No doubt about it.
Servitris och bartender blev jag. Nästan samma. Beroende på hur man ser på det så är det i och för sej inte så olikt. I båda fallen tvingas man ta hand om människor som använder sej av en hjärna som har fått mogna i två-sex år ungefär.

Hur som helst så vet vi ju alla att jag är nu alltså 31 år gammal. Jag har ännu inte träffat någon av det motsatta könet som gjort sej förtjänt av att bli kallad mannen i mitt liv. Eller bli kallad man överhuvudtaget för den delen.
Barn har jag inga, bara en hund. Visst älskar jag hunden min, men det är liksom inte riktigt samma sak. Han hämtar inte saker till mej, han byter inte kanal på tv:n till mej och går inte och handlar mot en tjuga i betalning.
Jobbet ska vi ju inte ens snacka om. 31 år och vet inte vad jag ska bli när jag blir stor.
Man blir ju tragisk och bitter för mindre.

Det här med barn är det som oroar mej mest. Börjar jag bli för gammal? När är man för gammal? Kommer jag få missbildade barn som inte kan gå och handla till mej om jag väntar mycket längre?
Men vad fan, kan Katrin så kan jag. Så jag säger det nu. Jag ger mej själv 2 år.

2 år.