På tal om att vara fjortis
När vi gick på högstadiet höll vi på att skriva en massa brev till varandra. Speciellt vi tjejer.
Det var inte ett brev då och då heller. Nej nej, för sören. Flera om dagen helst. Varför vi inte bara pratade med varann istället vet jag inte.
Hur som.
Förutom alla mina tjejkompisar, var det speciellt två killar jag brukade skriva till, Basse och Michael.
Basse var en nära kompis. Det var visserligen Michael också, men den stora skillnaden var att jag var kär i Michael.
Just denna gången hade jag skrivit två brev, ett till min kusin Erika och ett till Basse.
I Basses brev stod det nog mest bara alldagliga saker, men i Erikas brev.... där stod det hur himlans kär jag var i Michael och hur jag skulle överleva om han inte blev min snart.
Jag vågade ju inte berätta för Michael att jag var kär i honom, eftersom jag inte ville förstöra vår vänskap.
Jag hade gått ut högstadiet vid detta laget, men Erika, Basse och Michael gick på samma skola, och jag hade lämnat Basses brev till Erika för att hon skulle lämna det till honom. (Rörigt?)
Samma dag åkte jag dit, till skolan.
Jag minns fortfarande idag (13 år senare) hur alla jag kände vände sej mot mej när jag kom innanför dörrarna. Alla stirrade, för att snart börja fnissa i kör.
Basse fnissade inte, Basse asgarvade, och sträckte fram brevet han fått. Jag vecklar upp det och då, DÅ, förstod jag vad alla fnissade åt. Erika hade lämnat sitt brev till honom och det var allmänt känt på skolan att jag var jättekär i Michael.
Nu kom Michael fram till mej och ville prata med mej. Jag la benen på ryggen och sprang till toaletterna, låste in mej och vägrade komma ut.
Michael stod där ute och bankade hela rasten och försäkrade mej om att det gjorde inget. Jag vägrade! Inte förrän dom gått på lektion vågade jag mej ut.
Idag tycker jag att denna historien är jättesöt, men då ville jag bara försvinna.
Allt slutade ju lyckligt trots allt och vi blev ett par.
Vi var ett par i hela sex månader. Det kändes som sex evigheter och jag var säker på att jag skulle dö den dagen det tog slut. Jag var helt trasig i flera månader och trodde att det var kört, jag aldrig skulle älska någon igen.
Trodde jag ja.
Det var inte ett brev då och då heller. Nej nej, för sören. Flera om dagen helst. Varför vi inte bara pratade med varann istället vet jag inte.
Hur som.
Förutom alla mina tjejkompisar, var det speciellt två killar jag brukade skriva till, Basse och Michael.
Basse var en nära kompis. Det var visserligen Michael också, men den stora skillnaden var att jag var kär i Michael.
Just denna gången hade jag skrivit två brev, ett till min kusin Erika och ett till Basse.
I Basses brev stod det nog mest bara alldagliga saker, men i Erikas brev.... där stod det hur himlans kär jag var i Michael och hur jag skulle överleva om han inte blev min snart.
Jag vågade ju inte berätta för Michael att jag var kär i honom, eftersom jag inte ville förstöra vår vänskap.
Jag hade gått ut högstadiet vid detta laget, men Erika, Basse och Michael gick på samma skola, och jag hade lämnat Basses brev till Erika för att hon skulle lämna det till honom. (Rörigt?)
Samma dag åkte jag dit, till skolan.
Jag minns fortfarande idag (13 år senare) hur alla jag kände vände sej mot mej när jag kom innanför dörrarna. Alla stirrade, för att snart börja fnissa i kör.
Basse fnissade inte, Basse asgarvade, och sträckte fram brevet han fått. Jag vecklar upp det och då, DÅ, förstod jag vad alla fnissade åt. Erika hade lämnat sitt brev till honom och det var allmänt känt på skolan att jag var jättekär i Michael.
Nu kom Michael fram till mej och ville prata med mej. Jag la benen på ryggen och sprang till toaletterna, låste in mej och vägrade komma ut.
Michael stod där ute och bankade hela rasten och försäkrade mej om att det gjorde inget. Jag vägrade! Inte förrän dom gått på lektion vågade jag mej ut.
Idag tycker jag att denna historien är jättesöt, men då ville jag bara försvinna.
Allt slutade ju lyckligt trots allt och vi blev ett par.
Vi var ett par i hela sex månader. Det kändes som sex evigheter och jag var säker på att jag skulle dö den dagen det tog slut. Jag var helt trasig i flera månader och trodde att det var kört, jag aldrig skulle älska någon igen.
Trodde jag ja.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Det är märkligt hur pinsamt en grej kan vara, och sen blir det till en ganska kär historia efter några år :) Haha, så du skulle vilja se mej i mustasch ritad av en nioåring? Nej, men jag har fått lämna in kameran på lagning, den slutade fungera efter TVÅ fyllor. Riktigt kasst.
Postat av: Erika
hahahahhahahhahahahaha de hade ja helt glömt!!! hahahahaha
Postat av: catti
gullig kärlek tihi.. sånt saknar man nuförtiden, då var ens enda bekymmer just kärleken... undra på att man överlevde allt
Trackback
